Läs ett avsnitt: Flykten från Serafimowka

Bilder ur boken

Klicka för större bild.

Några av våra män som fanns kvar och även kvinnor från byarna runt omkring fick till uppdrag att tillsammans med tyska soldater bilda konvoj av de flyende grupperna.  Alla var väldigt rädda, ryktet spreds, att om gruppen inte skulle hinna undan, och om ryska soldater fick tag i oss så skulle vi, liksom de som redan tagits till fånga, transporteras till Sibirien.

Nu blev det bråttom att lämna vårt hem. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var. Det sades inte mycket och var och en visste hur allvarlig situationen var. I vårt hus fanns fullt av stora trälådor som tyska militären skulle ha med sig till fronten. Farfar blev helt tyst, han som annars alltid diskuterade med Mamma och Pappa, han verkade ge upp. Det var inte många kilometer om dagen konvojen gick framåt. Så småningom kom vi till Jamburg där min Mamma var född och hade växt upp. Farfar blev sjuk och så svag så vi var tvungna att stanna. Vi fick övernatta hos en familj som Mamma och Farfar kände sedan tidigare. Detta minns jag och det känns så ledsamt inom mig när jag tänker på det. Det var fruktansvärt kallt, högt med snö överallt och hästarna orkade knappt ta sig fram. Det kändes bra att vi fick stanna och övernatta i huset. Mamma, Pappa och vi tre barn låg tätt in till varandra för att hålla oss varma. Farfar låg ensam en bit ifrån oss och vi hörde att han var väldigt orolig och andades högt och fort. Ingen av oss kunde somna.

Farfar blev lugnare och kallade på Pappa, som genast gick till honom. Farfar sade: ”Michael, om du skulle få en son önskar jag att han döps efter mig, till Thomas”.

Farfar kände säkert att han inte hade långt kvar, han sade sedan till min Pappa:

”I morgon ska du snickra en kista till mig. Du vet min storlek.” Och så sade han tyst: ”Nu orkar jag inte mer.”

Därefter hördes några tunga djupa andetag och vår älskade Farfar svarade inte mer. Jag minns hur förtvivlade vi var. Vi kramade om varandra, vi grät och vi kände oss så ensamma utan Farfar. Vi tyckte så synd om Pappa. Han blev tyst, han grät och han ville inte prata.

Nästa morgon skaffade Pappa bräder och snickrade en kista till Farfar. Att han plågades syntes tydligt. Denna gång fick Pappa själv göra det känsliga jobbet som Farfar hade gjort när vi miste våra två små syskon.

Två dagar senare skulle Farfar begravas. Jag kan än idag se framför mig hur vi tre systrar andades mot fönsterrutornas rimfrost för att göra ett titthål, så vi skulle kunna se när fyra män bar ut kistan. Mamma och Pappa följde efter och det måste ha varit mycket svårt att ta sig fram i den djupa snön och bitande kylan. Vi stod tysta kvar och tittade ut genom det lilla titthålet och var väldigt ledsna. Men redan dagen därpå gjorde Mamma och Pappa i ordning släden och vi gav oss åter iväg. Vår karavan hade hunnit flera kilometer före oss och vi var tvungna att komma ifatt.

Tyska armen blev allt större och de ryska soldaterna tvingades fly och det var vår räddning. I Dnipropetrovsk återsåg vi flera från vår konvoj och det kändes lite tryggare. Ryktet gick även här, att så länge ryssarna var kvar och när de fick fatt i tyska familjer så sattes de på järnvägsvagnar och skickades iväg till Sibirien. Sammanhållningen inom konvojen var stor, alla hjälptes åt och delade maten med varandra. Jul och nyår hade passerat för fyra veckor sedan men ingen hade känsla av några stora helgdagar. Nu fanns det enbart tysk militär kvar på orten och man diskuterade om man eventuellt skulle kunna vända tillbaka hem. Men många tvekade, bland dem var min Mamma och Pappa. Vintern behöll sitt hårda grepp och det blev enbart några kilometers vandring om dagen. Hästarna orkade knappt i den hårda kylan och det gjorde inte vi heller. Nu kom vi till små byar där även ryska familjer bodde, och de enkla människorna var mycket vänliga mot oss. De gjorde inte skillnad på rysk eller tysk, vi var alla bara människor och vi fick övernatta inomhus och de delade broderligt och storartat med sig av maten till oss. Särskilt medlidande visade de, när de fick se min Pappas högra tumme som hade frusit av till hälften den dagen. Han hade förfärligt ont och vi kunde inte hjälpa honom.

Sakta gick det framåt och för varje dag utökades gruppen genom att det kom det nya flyktingar från alla håll. De berättade att det fanns partisaner som överföll och plundrade och till och med dödade människor. Särskilt oroliga blev vi när vi fick order att lämna de stora vägarna på grund av att militären hade svårt att komma fram, och vi i stället blev tvungna att färdas på de små vägarna.

Ur Anna Lindgrens bok Med brödet under bröstet.

ISBN 978-91-981-203-0-1

Pris: 195 kronor.

Använd formuläret eller maila oss eller köp den direkt hos Söderslätts bokhandel eller andra bokhandlare. Om du mailar glöm inte att ange leveransadress. Skickas mot faktura. Porto tillkommer.

Lämna ett svar